Kommentarer till svar på vårt brev Fall-201104

om staten har kontroll på om bankerna har hemliga listor med personer


Svaren från Datainspektionen, Finansdepartementet och Finansinspektionen innehåller en säkerligen korrekt beskrivning av regelförhållandena när det gäller formella sanktionslistor och uppgifter om kreditmissbruk. Dessa regelsystem är dock inte hemliga i den mening vår fråga avsåg. I vår definition av hemlig ligger just att det inte är meningen att någon utanför bankerna över huvud taget ska känna till dem. Vi kan ta ett konkret exempel för att ytterligare åskådliggöra vad vi menar.


För ett antal år sedan hade ett bolag i uppdrag att använda amerikanska värdepapper som säkerhet för finansiering av investeringar i Europa. Inledningsvis var banker mycket intresserade av att belåna dessa, men efterhand avtog intresset helt, utan någon begriplig förklaring. Till sist, efter närmare två år, kom förklaringen. En bank i Norden, som under en tid hade en del av dessa värdepapper i förvaring, hade via en bankförening gett ut en hemlig rapport om att värdepapperna var falska. En rapport som distribuerades till många länder. Rapportens slutsats var grundad på en rad uppenbart felaktiga uppgifter. Sanningen var att det var rapporten som var falsk och inte värdepapperna. Den bankförening som distribuerade rapporten bad också om ursäkt i efterhand.


Så resultatet blev att en hemlig rapport, helt utan sanningshalt, totalt eliminerade alla möjligheter att hantera en fullt seriös affärssatsning med mångmiljonförluster som följd.


Vår frågeställning avsåg alltså den här typen av hemliga rapporter och slutsatsen av svaren blir nog inte annan än att det faktiskt inte finns någon kontroll av om denna typ av listor fortsatt finns hos banker eller inte, vilket det definitivt borde.



Föreningen kommer att följa upp fallet om ett år.

Kommentarer till svar på vårt brev Fall-201102

om ett förslag till förbättrad rättssäkerhet hos förvaltningsdomstolarna


Svaren från Justitiedepartementet och Liberalerna om att förvaltningsdomstolarna redan i dag har möjlighet att inhämta yttrande i frågor som kräver särskild sakkunskap är naturligtvis sakligt korrekt och är inte heller någon nyhet för oss. Syftet med frågan var dock lite annorlunda, nämligen om det inte skulle vara värdefullt att rutinmässigt och löpande ha möjlighet att på ett enkelt sätt inhämta sakkunskap från en samling kompetenta personer anknutna till domstolarna. För att åskådliggöra det lite mer: Låt oss säga att en domare är osäker på en fråga. Han skulle då kunna logga in på vad vi kan kalla ”Rättssupport” och på dataskärmen få fram en sida indelad i olika ämnesområden. Han klickar då på relevant ”ruta” och ställer sin fråga, till exempel om ett stort oljebolag som har krävt en bankgaranti för en leveransgräns, skulle leverera olja för ett värde fem gånger denna gräns och skulle då få till svar, nej. Då vet domaren och kan gå vidare


Alltså en dataplattform som kan användas som support så snart en domare är osäker på något faktiskt förhållande. Det vill säga att kontinuerligt ha tillgång till en bred kompetens, ett ”back office”, som på ett enkelt sätt kan hanteras och så snart det finns behov. Särskilt viktigt naturligtvis i en värld som blir alltmer komplex och svåröverskådlig för alla.


Om en sådan kompetensbas fanns som support till domstolarnas löpande arbete så skulle vi kunna minska antalet domar som innehåller uppenbara sakfel i faktadelar. Det skapar inget förtroende om en person får en dom där han kan läsa av domskälen att det finns förhållanden som ligger till grund för domslutet, som helt enkelt inte stämmer med verkligheten. Vilket tyvärr händer och säkerligen är en av anledningarna till att så många advokater och jurister saknar förtroende för förvaltningsdomstolarna.



Föreningen kommer att följa upp fallet om ett år.

Kommentarer till svar på vårt brev Fall-200901

om hur det står till med statens moral


Skatteverkets svar går ut på att konstatera att frågorna i vårt brev inte är ärendeanknutna och hänvisar därför till finansdepartementet. Måhända en korrekt bedömning, men verket skulle likväl kunnat lämna en lite mer givande kommentar, eftersom Skatteverket har en betydande roll i problembeskrivningen i vårt brev. Transportstyrelsen har däremot ansträngt sig mer och lämnar en välskriven beskrivning av sitt ansvar och det arbete som man menar ständigt pågår för en förbättring av förhållandena inom åkeribranschen. Tyvärr bemöter styrelsen inte huvudfrågan i brevet, nämligen om det är rimligt att statens rena nonchalans av kriminalitet ska drabba en person som fullgör sin uppgift för att säkerställa trafiksäkerheten. För övrigt har problemen inom åkeribranschen, särskilt när det gäller dragbilar, funnits länge och kommer fortsatt att göra så om inte bristerna i kontrollfunktionerna av att regler faktiskt följ, radikalt förbättras. Alltså förbättras seriöst, annars hjälper inga aldrig så lovvärda regelförbättringar.


När det gäller de politiska partierna är gensvaret på vårt brev konsekvent och stabilt. Nämligen tystnad. Antingen läser inte de politiska partierna våra brev, eller förstår man dem inte eller bryr sig helt enkelt inte. Knappast förtroendeingivande oavsett anledning.



Föreningen kommer att följa upp fallet om ett år.

Kommentarer till svar på vårt brev Fall-200224

om bristande möjligheter att ställa tjänstemän till ansvar för felaktigheter i myndighetsutövning


Av Justitiedepartements svar framgår att man glädjande nog menar att en modernisering och tydliggörande av tjänstemannaansvaret kan vara motiverat. Samtidigt framhåller departementet att det redan i dag finns bestämmelser om straffansvar för tjänstemän enligt brottsbalken. Ett påstående som är helt korrekt, men när det kommer till en tillämpning i verkligheten är denna bestämmelse i stort sett verkningslös och utgör tyvärr inget som helst skydd mot myndighetsmissbruk. Uppfattningen från Justitiedepartementet är antingen naiv eller vilseledande. Ett faktiskt exempel kan belysa problemställningen.


En tjänsteman vid Skatteverket var vid en revision av ett företag och senare processföring huvudansvarig för att framföra objektivt lätt konstaterbara osanningar om innebörden av både bokföring och verkliga förhållanden. Skatteverket framförde även osanningar i avgörande frågor, som måste betraktas som rena lögner, alltså osanningar som framfördes medvetet. Skatteverkets undermåliga hantering, som även klart bröt mot svensk grundlag, föranledde skador för miljonbelopp för det utsatta företaget. Företaget anmälde tjänstemannen till åklagare och JO utan någon annan åtgärd än att ärendena avskrevs utan motivering. Dessutom stämdes tjänstemannen vid tingsrätt. Även här med enda resultatet att ansökan, utan saklig motivering, avvisades. Fallet är intressant genom att felaktigheterna var synnerligen lätt påvisbara baserat på ren fakta och föranledde skador för miljonbelopp. Fallet visar med all önskvärd tydlighet att straffansvaret i brottsbalken är i stort sett helt verkningslöst för enskilda och företagare.


Om brister i myndighetsutövning däremot skulle drabba ett mycket stort antal personer kanske tillämpningen skulle bli annorlunda. Vad händer till exempel om det i dessa Coronatider skulle visa sig att brister i beredskapen allvarligt skadat många enskilda och även sjukhuspersonal? Inte omöjligt att tjänstemannaansvaret skulle tas långt allvarligare än när missförhållanden ”bara” drabbar enskilda och företagare, oavsett hur hårt de drabbats.


Det finns allt för mycket som talar för att oviljan att få till stånd ett verkligt tjänstemanna-ansvar beror på en rädsla för en mindre effektiv myndighetsutövning. Alltså att man med öppna ögon accepterar ett visst inslag av ren vårdslöshet för att driva en ur statens sida mer ”effektiv” verksamhet. En inställning som allvarligt kan skada både enskilda och företag. Självfallet är detta inte alls i linje med grundläggande principer i en rättsstat och borde ändras snarast. Det är orimligt att synnerligen välbehövliga regeländringar ska förhalas i decennier.


Föreningen kommer att följa upp fallet om ett år.

Kommentarer till svar på vårt brev Fall-191113

om att dagens företrädaransvar är destruktivt både för den enskilde och samhället


Både Skatteverket och Finansdepartementet ger en bra bild av reglerna för företrädaransvar och tankarna bakom det. Vad vi ifrågasätter är hur reglerna fungerar. Visserligen har nu en utredning tillsats för att se över reglerna och det tyder på en insikt om att det finns brister. Problemet är att dessa brister funnits länge utan åtgärd och det finns alltid en risk att en utredning, som så många gånger tidigare, ger sken av handling men resulterar i väldigt lite.


Verkligheten är som följer. De som vill undvika att betala skatter gör det till exempel genom bulvaner, systematiska konkurser eller fakturaupplägg. På dessa biter inte reglerna. De som blir föremål för prövning av reglerna är i stället många gånger hårt arbetande företagare som har gjort så gott de kunnat och tagit affärsmässiga beslut som de upplevt riktiga vid beslutstiderna. Dagens regler underblåser tyvärr rena flyktbeteenden hos företagare och stimulerar konkurser, helt emot vad som krävs för ett dynamiskt näringsliv och rättssäkerhet för enskilda.


Hur kan det bara vara möjligt:


att en företrädare ska tvingas betala inte bara utdömt eller överenskommet belopp i skatter till staten utan dessutom skatt på skatten?


att ha en avbetalningstid som är orealistisk kort, många gånger inte mer än tre månader?


att ha en egen definition av begreppet grov oaktsamhet som inte ligger i linje med ett allmänt rättsmedvetande?


Tillämpningen av reglerna borde för övrigt läggas på de allmänna domstolarna i stället för som nu förvaltningsdomstolarna. De allmänna domstolarna är mer kompetenta att bedöma om en handling skett med uppsåt eller av grov oaktsamhet. När det gäller förvaltningsdomstolarna kan bara konstateras att deras hantering av företrädaransvar knappast är värt namnet rättslig prövning. Av drygt 500 domar under en period gick 99 procent till Skatteverkets fördel. En osannolik träffsäkerhet av Skatteverket.


Ett konkret exempel. En person lämnade sitt styrelseuppdrag med ett överskott på företagets skattekonto på 12 miljoner kr. I efterhand ändrade Skatteverket beskattningen av tidigare godkända deklarationer och en skatteskuld uppkom på ca 5,5 miljoner kr. Skulden påfördes genom domstolsavgörande styrelseledamoten privat. Inkomsten som denna hade var 200 000 kr efter skatt per år. Bortsett från preskriptionsregler så skulle det alltså ta nästan 28 år att betala själva skulden utan räntor och då finns inte en krona att leva för. Vad har en sådan här hantering för mening, som dessutom saknar all proportionalitet?


Det finns säkert många företagare som inte är medvetna om att de med dagens regler i praktiken har ett strikt ansvar att av skattade privata medel få betala ett företags skatteskulder. I stort sett oavsett anledning. Det borde vara en skyldighet för staten att tydligt informera om detta, gärna i en broschyr med tydlig varningstext. Detta för att en företagare med problem, som kan påverka skattebetalningar, omedelbart ska avsluta verksamheten. Inte arbeta vidare med att försöka lösa problemen, som normalt är en vällovlig åtgärd. Även personer som funderar på att starta företag borde tydligt upplysas om det strikta skatteansvaret, vilket säkert skulle ha en återhållande effekt på nyföretagandet, i vart fall med skatte- och avgiftsbelastande anställda.


Föreningen kommer att följa upp fallet om ett år.

Kommentarer till svaren på vårt brev Fall-191105

om svenska statens svek av svensk åkerinäring


Om staten tar sitt ansvar på allvar och ser till så att kontrollen av åkeribranschen drastiskt utökas så är vi övertygade om att en sanning kommer fram som ligger väldigt nära den uppfattning vi ger uttryck för i vårt brev. Säkert i stark avvikelse från den formella uppfattning som råder och förmodligen chockerande för många. En uppfattning som inte heller på något sätt står i konflikt med vad som så ofta rapporteras i massmedia om missförhållanden.


Transportstyrelsens svar är professionellt men det finns en brist i logik. Om staten tar sitt ansvar och ser till så att marknaden genom kraftigt utökade kontroller, både av svenska OCH utländska åkerier, blir sund så blir effekten följande. De svenska företagen skulle då inte längre behöva tänja på gränserna. Inte köra däck längre än vad som är önskvärt, inte pressa kör- och vilotider, få möjligheter till bättre underhåll av bilar och naturligtvis även få bättre skattebetalningsförmåga och även överlevnadsmöjligheter. Detta till stor fördel för både trafiksäkerheten och det allmänna. Att få bort dagens högst osunda konkurrens ligger därmed i transportstyrelsens direkta intresse genom att den även påverkar styrelsens ansvarsområde över svenska företag. Transportstyrelsen borde därför ha ett mycket starkt eget intresse av att medverka till att dessa missförhållanden, som pågår år ut och år in, försvinner och att man kan komma ifrån en direkt pinsamt osund konkurrenssituation, även med kriminella inslag.


Det är positivt att åkeriernas problem diskuteras på olika nivåer och sammanhang. Men detta är av begränsat värde så länge inte regelsystem, om än förbättrade, följs upp genom kontroller, som i dag helt enkelt är alldeles för bristfälliga. Det krävs handling inom detta område och inte årslånga utredningar och diskussioner som för den svenska åkerinäringen lett till mycket begränsade resultat. Det är ingen slump att denna ”slapphet” gjort Sverige till det land i Skandinavien som har flest olagliga transporter.


Det mest uppenbara sättet att komma åt problemen är lika självklart som enkelt. Utöka kontrollerna genom betydligt fler trafikpoliser eller kontrollanter, vilket dessutom skulle vara mer eller mindre självfinansierade. Vad som hänt i verkligheten är det motsatta. Staten har under lång tid medvetet drastiskt minskat antalet trafikpoliser och med öppna ögon lämnat vägen öppen för fuskare och samvetslösa aktörer, med allvarliga effekter för seriösa företag med anställda, särskilt inom dragbilsbranshen.


Ett alternativ är att ge upp alla ambitioner att ”städa” upp marknaden och i stället ge de mest utsatta svenska åkerierna en skatterabatt så att kostnaderna sjunker med 15 – 20 procent. Realistiskt? Självfallet inte, både av politiska och praktiska skäl. Logiskt? Absolut! Det finns en grundläggande norm i samhället att den som förorsakar skada för andra också ska stå för konsekvenserna. Inte låta andra skadas av sina egna allvarliga försummelser.


När det gäller svar från övriga mottagare av brevet med två enkla frågor kan konstateras att svaren från dessa lyser med sin frånvaro. Kan onekligen tolkas som bristande verkligt intresse för frågor om rättssäkerhet och trygghet I så fall inte konstigt att den här typen av missförhållanden bara kan fortgå år efter år.


Föreningen kommer att följa upp fallet om ett år.

Kommentarer till svar på vårt brev Fall-191101

om Skatteverkets möjligheter att beslagta företags rörelsekapital


I Skatteverkets svar så beskriver verket på ett föredömligt sätt regelverket och hur det är tänkt att tillämpas. Vad som saknas är dock svar på själva frågan, det vill säga hur kan man försvara att Skatteverket utan egentlig grund kan gå in och spärra företags rörelsekapital under en egen utredning i ett halvt år.


Genom sitt svar kan ingen annan slutsats dras än att Skatteverket menar att det är helt naturligt att verket har rätt att när som helst under en utredning bara kan gå in och via skattekontot beslagta företags rörelsekapital under en tid som passar verket själv. Konsekvenserna för företaget kanske måste förtydligas lite. Företag har kunder, leverantörer och andra intressenter. Företag måste löpande betala till exempel räkningar, amorteringar och skatter för att driva sin verksamhet. Om företaget inte kan detta så skickas krav, inkasso och till sist kommer kronofogden in i bilden. Detta sker ofta inom en månad eller två från betalningsproblemen. Betalningsanmärkningar kan då registreras, vilket innebär svårigheter att både driva och finansiera den framtida verksamheten. Resultatet kan bli oreparerbart med i bland personliga tragedier som följd, även för andra som har affärsrelationer med företaget. Detta borde vara begripligt för var och en kan man tycka, men tydligen inte för Skatteverket eller så är den krassa verkligheten den att verket över huvud taget inte förstår eller bryr sig om konsekvenserna av sitt handlande.


En företagare kan alltså från en dag till en annan plötsligt stå inför faktum att mer eller mindre godtyckligt ha förlorat stora delar av sitt nödvändiga rörelsekapital på obestämd tid. Att driva företag med ett sådant latent hot hängande över sig hör självfallet inte hemma i en fungerande rättsstat som ska värna om rättssäkerhet och trygghet.


När det gäller övriga mottagare av brevet kan bara konstateras att vi inte fått några svar från dessa, trots att det knappast kan vara svårt att svara på två enkla frågor. De uteblivna svaren är onekligen en tankeställare när det gäller intresset för rättssäkerhet och trygghet.


Föreningen kommer att följa upp fallet om ett år.